﻿Hon ſtod på gatan och flämtade efter luft;
hon drog floret djupare ned för anſigtet och
ilade framåt ſå haſtigt ſom hennes fötter
förmådde bära henne. Inbillade hon ſig
det eller ſtirrade alla menniſkor på henne
och läſte på hennes anſigte hennes innerſta
tankar och känslor? Hon wandrade allt
längre och längre, hon tänkte icke på hwart=
hän — blott längre bort! Den milda ſom=
marluften uppfriſkade hennes upphettade pan=
na, den raſka gången paralyſerade hennes
hjertas wåldſamma klappande. Ändtligen,
då hon lemnat ſtaden äfwenſom promena=
dens parkanläggning bakom ſig, hemtade
hon ſig en ſmula och hejdade något de ſtor=
mande ſtegen. Ett tröſtlöſt grubblande be=
mäktigade ſig henne, ett grubblande, ſom
återförde hela den ſalta, brännande floden
till hennes ögon. Huru war det möjligt,
hur hade det kommit ſig att han reſte ſin
wäg? Hon hade för längeſedan upphört att
tänka på att han någonſin åter kunde af=
lägsna ſig från hennes närhet, från hennes
ſynkrets. Pappa wille med ens bort här=
ifrån, hade Richard ſagt — naturligtwis —
det blef honom alltför enformigt — — och
hon — på henne tänkte ingen, ingen; om
henne bekymrade ſig ingen — och hon war
ſå gränslöſt enſam! Till Wien! Till Rom!
Namn, hwilka i ſig dolde en okänd, glän=
ſande trollwerld — ut i werlden, i den ſtrå=
lande, wänliga, färgrika, praktfulla werlden